Önskar mitt hjärta var gjort av guld, kallt och hårt.

Vingklippt utan gnista och glöd.

Ljudboken i mina öron håller tankar och känslor på avstånd.

Rösten tystnar, återigen är jag i den verkliga världen.

Ömtålig, sårbar står jag här och se... där kommer tomheten målmedvetet krypandes mot mig.  

Skoningslöst fyller smärtan hela mitt väsen, tårarna fyller mina ögon, underläppen darar.
Jag försöker hindra dem, försöker kontrollera dem.
Men de är förrädiska.

Benen orkar inte bära mig, all ork är som bort blåst.
Sjunker ihop i en hög på golvet och fosterställningen är ett faktum.

Ligger där med armarna i ett krampaktigt tag runt knäna med en ström av tårar som bildar en pöl under mitt huvud.

Jag är en trasig människa.

All vänlighet både värmer och smärtar.

"But It's not as bad as it seems It only burns when I breathe"

/Linda http://www.lindan81.blogspot.com/